Fortbildning, effektiviseringar och AI

Nyligen satt jag i ett möte med en representant för en svensk kommun. Under mötet konstaterades något jag hör allt oftare, och som bekräftar en bild jag själv byggt upp under lång tid: det är svårt att få till fortbildning för lärarna. Inte för att intresset saknas, utan för att tiden inte finns.

Det har blivit successivt allt svårare de senaste 7–8 åren att få fortbildning för lärare att prioriteras i praktiken. Orsaken är troligen effektiviseringar. Ett par procents effektivisering varje år låter försumbart i ett enskilt budgetbeslut, men effekten över tid blir väldigt stor.

Problemet är att yrken där man arbetar med människor är tämligen svåra att effektivisera — i alla fall om man inte samtidigt vill sänka kvaliteten!

Man kan inte effektivisera en lärares relation till sina elever. Undervisningen tar den tid den tar, det går inte att spara pengar genom att läraren pratar fortare. Vill man effektivisera behöver arbetsuppgifter tas bort, men det är vanligare att nya arbetsuppgifter tillkommer än att några tas bort — och ju fler lektioner en lärare har, desto mer för- och efterarbete utöver själva lektionstiden.

Frågan vi behöver ställa oss är därför enkel att formulera men svårare att besvara:

Vad händer med lärarna, eleverna och Sveriges arbetsmarknad på längre sikt när mindre och mindre tid läggs på fortbildning för lärare?

Avtalet säger en sak — verkligheten en annan

Samtidigt som det ser ut så här i praktiken finns ramarna inskrivna i både skollag och kollektivavtal. Skollagen 2 kap. 34 a § säger att huvudmannen ska se till att personalen ges möjligheter till kompetensutveckling. I HÖK 25, Bilaga M till AB preciseras riktmärket: 104 timmar per heltidsanställd och verksamhetsår.

I teorin.

Vad som står i texterna (skollagen och huvudöverenskommelsen) är dock inte värt någonting om det inte genomförs i praktiken.

AI-paradoxen

Så kommer vi till nutid. Teknikutvecklingen har kommit så långt att vi har tillgång till verktyg som — rätt använda — kan effektivisera mer än något annat verktyg tidigare i människans historia. Vad gör politikerna då?

Politikerna beslutar att AI kopplat till skolan inte ska styras på nationell nivå, då de bestämt sig för att digitalisering är dåligt.

Konsekvensen är att Sveriges 290 kommunala skolhuvudmän, plus samtliga fristående skolhuvudmän, ska hantera allt som rör AI själva — utan nationellt stöd. Otroligt mycket resurser slösas på att göra exakt samma arbete hos varje skolhuvudman (i det här fallet: att tolka, förstå och leva upp till EU:s AI-förordning).

Det ironiska i hela situationen är att EU:s AI-förordning kräver att all personal kompetensutvecklas så att de får den AI-litteracitet som de behöver ha!

Vi såg exakt samma sak när GDPR började gälla år 2018. 100 000-tals timmar lades ner på att göra exakt samma arbete överallt — tolka, förstå och leva upp till GDPR. Resurser som hade kunnat gå till undervisning, fortbildning och skolutveckling gick istället åt till att varje huvudman själv skulle uppfinna samma hjul. Vi behöver inte hundratals mer eller mindre identiska hjul som uppfinns på olika platser, vi behöver genomtänkta processer som underlättar för skolhuvudmän och som gör arbetssituationen hållbar för lärare.

När vi behöver använda befintliga resurser så effektivt som möjligt dränerar vi dem alltså, i stället, genom att inte erbjuda stöd på nationell nivå. Det är ett systemfel — inte en olyckshändelse.

Eleverna som går i skolan förtjänar bättre än vuxna som polariserar något så viktigt som skolan för att de vuxna ska ”vinna en debatt”!

Att fortsätta på den inslagna vägen kommer att göra problemet ännu större framöver, så vi behöver hitta lösningar nu, inte sen.